Till alla samtalsvänner under coronakrisen

Stockholmspalavern har kommit fram till att vi ställer in de återstående samtalen under våren mot bakgrund av vad som händer omkring oss.

Även om vi skulle kunna genomföra vårens två sista samtal de planerade datumen behöver ingången vara en annan än planerat. Vårens rubrik kan inte bli mer aktuell, men samtalstillfällena behöver svara mot en annan stämning, en annan verklighet än den vi föreställde oss. 

Vad längtar vi efter nu? Kan en katastrof av denna dignitet och omfattning göra det möjligt för många att fundera över det, och göra det mera nåbart? Kan det som drabbar oss, mitt i all osäkerhet, sorg och oro, också vara en möjlighet till positiva förändringar?

Tankar som ”Det KAN inte bli som förut””Ingen av oss kommer att vara densamma som innan” uttalas bland många nu med en förväntan, inte bara som en farhåga. ”På vägen tillbaka till normalitet måste vi fundera på vad vi vill ha tillbaka”.  

Innan smittan tvingade oss att dra oss tillbaka från arbetsplatser och mötesplatser hade tempot i våra liv blivit alltmer uppdrivet. Världen förändrades snabbt framför våra ögon, destruktion liksom uppbyggnad av nya strukturer, på ett sätt som ofta gjorde att sammanhang och kunskap blev motstridiga begrepp. 

Så vilka är vi? Vilket är mitt ansvar och min uppgift? Vad kan jag anknyta till av bärande möjligheter så att jag kan känna mig som en del av en samhörighet? Vilken klang kan föra oss vidare i en tid då det som var fast och beständigt förflyktigas?

Nu är en tid då det är alltför okänsligt och kanske provokativt att prata om det som händer som en positiv möjlighet, och det kommer sen en tid då starka intressen kommer att vilja återställa situationen som den var så långt det går. Men däremellan, föreställer jag mig, kommer det att finnas ett ”fönster” då andra röster kan göra sig gällande. En tid för tankarnas konfrontation med en tidigare övertygelse, då vi kan ställa oss frågan om vad vi längtar efter. Då – när fönstret är öppet, vill vi bjuda in till samtal under vårens rubrik: 

Vad längtar vi efter? Egentligen?

Åke Larsson, för programrådet

 

En plats för samtal

Ett samhälle konstitueras i hög grad av vad och hur man minns och vad man hoppas på, men också av hur dessa minnen och förhoppningar kommuniceras i samtal människor emellan. Den muntliga kommunikationen är ett viktigt element när vår verklighetsuppfattning grundas och påverkas.

Samtalen i den moderna kulturens mångfaldighet bemängs i dag med polariserande ståndpunkter, laddade med känslor av passion, hat, kärlek medkänsla, förakt, rädsla, hopp, oro… Hur påverkar det oss? 

tranströmercitat (1)Vad händer när människor drivs av ”en rasande hunger efter enkelhet” (Tranströmer) och inte är beredda att ”bära bördan av den gemensamma komplexiteten” (Sloterdijk)? När samtalets form åter har tagit den romerska cirkusens gestalt där segrare måste utkoras och alla flyktvägar ska vara stängda?

Stockholmspalavern har under våren 2020 temat:

”Vad längtar vi efter?”

Vad bryr vi oss om? En gammal man ligger döende på ett sjukhem i Stockholmstrakten. Ett ungt vårdbiträde sitter vid sängkanten och håller hans hand. Han har inga personliga band till den äldre mannen, det han gör står inte skrivet i några manualer eller vårdprogram. Han släpper inte taget om den gamle mannens hand förrän de anhöriga har hunnit dit.

Episoden utgör utgångspunkten för Göran Rosenbergs essä Plikten, profiten och konsten att vara människa från 2003. Den döende mannen var Göran Rosenbergs svärfar, det unga vårdbiträdet invandrare från Grekland. Texten får oss att känna en aura av ro och värdighet kring det unga vårdbiträdet. Ro och värdighet är annars knappast det som präglar den bild av vården som når oss i larmrapporter och debattartiklar om stress, felbeslut, nedskärningar och kostnadsjakt.

Frågan som Rosenberg ställer är varför han gör det? Knappast av någon vinning. Ändå gör han det, en handling av medmänsklighet och värdighet, kanske för att det gör honom till människa, en människa som uttrycker sin individualitet i personliga förpliktelser. Inte genom att frigöra sig från dessa, en människa vars främsta strävan att ”slippa” förpliktelser. Slippa bry sig.

Vad är ”tycka om”? Vet vi ens vad vi tycker om? Egentligen? I ett samhälle som ska byggas på vetenskaplig grund och genom rationella beslut ges knappast utrymmen för svar utifrån det personliga omdömet. Men vad är egentligen rationellt? Förnuftsenlig; förståndsmässig; förnuftig; praktiskt ändamålsenlig; väl planlagd – enligt SAO. Men det situationsspecifika omdömet, kan inte det vara just det mest rationella och ändamålsenliga. T ex i vården och skolan? Eller arbetslivet i stort?

Hur blir den värld där vi på jobbet förväntas avsäga oss det subjektiva omdömet, påbjuds att orientera oss efter att göra rätt och inte fel, i ett värdesystem där de enda tankefigurerna som tillhandahålls är vinnare och förlorare. Är rätt också bra?

Frågor som ligger i botten av detta är; vad är ett värde, vad är en värdefull aktivitet, vad är ett meningsfullt arbete? Det värde som kan utvinnas genom exploatering av vår tid genom lönearbete som anställd, för att generera en årlig värdeökning, är det enda värdet med politisk tyngd? Från allt fler håll börjar detta ifrågasättas och kapitalismen förmår inte längre väcka det hopp om ett gott liv som den för många människor tidigare gjorde.

Vad längtar vi efter? Egentligen?

Anmäl dig till vår e-postlista