av Ulf Eriksson
Samtalsplatsen Stockholmspalavern har under våren 2019 inlett en verksamhet som nu skall föras vidare. Själva mötesformen och det långsiktiga ämnesengagemanget kommer säkert att samspela och spegla varandra på många sätt. Exempelvis kan Palaverns möten med en föreläsning och efterföljande fritt samtal ses som ett inmutande av ett gåtfullt men oumbärligt område av stor betydelse för offentligheten. Detta område är varken en kateder eller en tribun, utan bör i stället förstås som en öppen, ”tom” plats där frihet och ansvar avvägs inbördes så fort någon träder ut där och yttrar sig. Man kan tala om den lediga platsen i centrum av samhället som en plats där resonliga samtal möjliggörs genom att förnuftet och respekten för sådant som undflyr eller inte bör underställas förnuftet samverkar. Palaver skall framöver odla detta samtalsideal över ett brett register av ämnen.
Märk väl att ordet ”tomhet” i detta sammanhang inte bör låsas fast i en konventionell och alltför konkret bild av demokratin som ett torg eller scen. Snarare är tomheten här en rumslig metafor för det möjliga, det som inte har tagits i slutgiltigt anspråk, naglats fast eller stelnat. Därför kan denna tomhet också översättas till en tidsmetaforik: platsen framträder då som en form av ofullbordan. Denna ofullbordan är på en och samma gång ett inslag i våra liv och en resurs för våra möten, förhandlingar och vårt gemensamma lärande och skapande. Den ofullbordade samtalsformen kräver tro på framtiden, det som kan komma att växa ur människors möten. Men den kräver också minne. Ett öppet och ansvarigt samtal kan omöjligen bedrivas utan att vi engagerar oss i det filosoferna kallar historicitet: samhällets och envars historiemässighet.
En tänkbar precisering av historicitet utgår från de olika tidsslagens inbördes påverkan: interferensen eller växelverkan mellan förflutet, aktualitet och framtid. Historiciteten kan förstås som vår del i historien och historiens anspråk på oss, men också våra anspråk på historien och historiens del i oss. Vad är då historia? Ett förslag: Historien är inte ekvivalent med vare sig det förflutna eller minnet. Historien är människors sammanhangsskapande vilja spänd som en ljusbåge mellan det förflutnas svunna aktualitet och nuets blivande förflutenhet.
Vår tid behöver odla åtminstone fyra dygder: 1/ Att försona sig med det ohjälpliga. 2/ Att bekämpa det orättfärdiga. 3/ Att vörda och älska det sköna och friheten. 4/ Att vara beredd på det oväntade. Den första gäller andlighet och själsdjup. Den andra gäller upplysningsarvets förvaltning och modet att ifrågasätta. Den tredje gäller estetisk upplevelse och frihetsutnyttjande, lek och skapande. Den fjärde gäller fantasin som sådan, känslan för det möjliga, beredskapen att avvärja hot, en predemokratisk skydds- och stridsberedskap. De fyra dygderna saknar inbördes rangordning: de är alla varandras förutsättningar och håller samtidigt varandra i schack så att samhället inte urartar i någon riktning.
Det resonliga samtalets filosof framför alla andra, Jürgen Habermas, har nyligen fyllt nittio. Hans stora verk är samtida klassiker inom social- diskurs- och rättstänkande: Strukturwandel der Öffentlichkeit (1962); Theorie des kommunikativen Handelns (1981); Faktizität und Geltung (1992), och nu i år en stor filosofihistoria: Auch eine Geschichte der Philosophie (2019).
Palaver skall under hösten ordna en träff kring Habermas och arvet efter honom. Ibland har han kritiserats för övertro på rationaliteten. Är förnuftet det enda vi har? Naturligtvis inte. Vi behöver förmåga till viss sorg eller visst vemod, annars klarar vi inte av att leva oss in i andra varelser. Vi får inte blockera vår tillgång till det som är ömtåligt hos oss själva, då kollapsar vår kreativitet. Humor är också underskattat som intellektuell faktor. Improvisationsförmåga likaså. Få vill väl för övrigt leva i ett genomrationellt och genommoraliserat samhälle där endast dygdemönster frodas. Vi behöver vara olydiga ibland, perversa, våldsamma…
Ändå är Habermas oryggliga tro på den kommunikativa rationaliteten och resonligheten viktig att återvända till: sanning, sannfärdighet, rationalitet, begriplighet, relevans.
Inom kulturförmedlingen och folkbildningen liksom universitetet möter vi dagligen vad som kan kallas samtalsformernas elementära förutsättningar. Hur möjliggör vi i dagens samhällsvardag gemensamma plattformar eller fält för mellanmänskligt utbyte? I dag liksom förr går det inte utan att samtidigt arbeta på två fronter. Man måste ovanifrån hävda vissa regler. Du får till exempel inte skrika och hota i biblioteket. Man måste samtidigt horisontellt förverkliga en förståelse av den gemensamma platsen som ett kraftfält där vi hanterar makten att bestämma hur exempelvis de habermasianska kommunikationskriterierna uppfylls. Denna makt att bestämma hur samtalet skall föras är något som ingen ensidigt får resa anspråk på för egen del för alltid, utan den måste vandra runt bland oss. Traditionen är här oumbärlig. Var och en måste se sin egen begränsade överblick. Alla måste vara beredda att lära av varandra. Traditionen ökar vår kapacitet att vara sådana. Också för hundra, femhundra, tvåtusen år sedan kunde människor tänka, och mycket av vad de tänkte är viktigt för oss än i dag.
Vi befinner oss alltså i ett väldigt rum som är oerhört mycket mer omfattande än massmedias och internets interaktionsutbud och informationsförråd. Och det är just historiciteten som gör detta rum så väldigt. Historien framträder där som ett pågående rum, och det är detta rums pågående som är vår verklighet. Palavers äventyr har börjat.
Stockholmspalavern 