Vad bryr vi oss om? En gammal man ligger döende på ett sjukhem i Stockholmstrakten. Ett ungt vårdbiträde sitter vid sängkanten och håller hans hand. Han har inga personliga band till den äldre mannen, det han gör står inte skrivet i några manualer eller vårdprogram. Han släpper inte taget om den gamle mannens hand förrän de anhöriga har hunnit dit.
Episoden utgör utgångspunkten för Göran Rosenbergs essä Plikten, profiten och konsten att vara människa från 2003. Den döende mannen var Göran Rosenbergs svärfar, det unga vårdbiträdet invandrare från Grekland. Texten får oss att känna en aura av ro och värdighet kring det unga vårdbiträdet. Ro och värdighet är annars knappast det som präglar den bild av vården som når oss i larmrapporter och debattartiklar om stress, felbeslut, nedskärningar och kostnadsjakt.
Frågan som Rosenberg ställer är varför han gör det? Knappast av någon vinning. Ändå gör han det, en handling av medmänsklighet och värdighet, kanske för att det gör honom till människa, en människa som uttrycker sin individualitet i personliga förpliktelser. Inte genom att frigöra sig från dessa, en människa vars främsta strävan att ”slippa” förpliktelser. Slippa bry sig.
Vad är ”tycka om”? Vet vi ens vad vi tycker om? Egentligen? I ett samhälle som ska byggas på vetenskaplig grund och genom rationella beslut ges knappast utrymmen för svar utifrån det personliga omdömet. Men vad är egentligen rationellt? Förnuftsenlig; förståndsmässig; förnuftig; praktiskt ändamålsenlig; väl planlagd – enligt SAO. Men det situationsspecifika omdömet, kan inte det vara just det mest rationella och ändamålsenliga. T ex i vården och skolan? Eller arbetslivet i stort?
Hur blir den värld där vi på jobbet förväntas avsäga oss det subjektiva omdömet, påbjuds att orientera oss efter att göra rätt och inte fel, i ett värdesystem där de enda tankefigurerna som tillhandahålls är vinnare och förlorare. Är rätt också bra?
Frågor som ligger i botten av detta är; vad är ett värde, vad är en värdefull aktivitet, vad är ett meningsfullt arbete? Det värde som kan utvinnas genom exploatering av vår tid genom lönearbete som anställd, för att generera en årlig värdeökning, är det enda värdet med politisk tyngd? Från allt fler håll börjar detta ifrågasättas och kapitalismen förmår inte längre väcka det hopp om ett gott liv som den för många människor tidigare gjorde.
Vad längtar vi efter? Egentligen?
Stockholmspalavern 