Den förföriska nostalgin – det är vad den här inledningen handlar om. Men vad är egentligen nostalgi? I Norstedts ordbok står det: vemodig men njutningsfull längtan hem eller tillbaka till något förlorat, särskilt om längtan till vissa miljöer. Men redan på 1600-talet användes begreppet som en medicinsk diagnostisk term för sjuklig hemlängtan.
Men visst måste vi få minnas, visst måste vi få vara nostalgiska, alla vill ju komma hem! Vem kommer inte ihåg sin barndoms gata, vare sig den ligger i Damaskus eller i Östersund, eller mammas goda bröd, eller kamratgänget i Bagdad, eller den första resan till England eller Eilat, eller den första kärleken eller skolfröken i första klass.
Men minns vi verkligen tiden med Hasse och Tage, sextio – och sjuttiotalen, deras skämt, revyerna, engagemangen? Folkhemmet som det kallades.
I Sverige har begreppet folkhemmet kommit att associeras med det socialdemokratiska arbetarepartiet och Per Albin Hansson som ”lanserade” det som begrepp redan 1928 och menande ett samhälle som är ett hem för hela folket, och präglas av samförstånd och jämlikhet. Den svenska modellen som detta kom att kallas. Flertalet välfärdsreformer mellan 1930-talet och 1950-talet skedde ändå genom politiskt samförstånd över blockgränserna. Begreppet folkhemmet har numera en nostalgisk underton, bland annat som poetiskt namn på den svenska välfärdsstaten. Men minns att det var på den tiden en ”neger” på gatan kunde orsaka en folkstorm.
Jag är så gammal, född 1948, att jag minns folkhemmet och har också en tendens att glorifiera. Allt var ju mycket enklare då och bättre, eller?
Många har inga minnen alls från den tiden, de är för unga, och andra levde sina liv med fru och barn och jobb och minns inte alls just folkhemmet eller samhället som någonting märkvärdigt. Min bror, till exempel, han är fem år äldre än jag. För honom är sextio-och sjuttiotalen barn och fru och karriär och husköp.
Och det som var folkhem för vissa var för andra folkfördrivning, jag talar till exempel om samerna. Den svenska staten, vårt kära folkhem, fördrev dem. Dessutom och av största vikt, 2 miljoner människor i Sverige – ofta kallad invandrare – har inga som helst referenser till folkhemmet. Något vi i vår medelklassiga förträfflighet tenderar att glömma.
Vi gör om våra minnen som det passar oss, blir de därför o-minnen, o-sanna, o-verkliga? Har de aldrig hänt? Var det inte Torgny Lindgren som påstod att han ingenting erinrade sig när förläggaren ville få honom att skriva ner sina minnen. Minnen var enligt honom ljug. En bok blev det i alla fall, den heter just Minnen.
Claes Andersson, finlandssvensk författare som numera är avliden skriver i sin bok: Busholmen nästa, ”Vårt minne är en mytoman, en storljugare och sagoberättare”. Huvudpersonen i boken heter Otto och är väldigt lik Claes Andersson själv. Han minns tydligt, ”som igår”, hur han som femåring fick ett stort sår i pannan. Som bevis på händelsen pryddes hans panna av ett tydligt ärr. Om detta och hur det blödde och om kirurgen som sydde igen såret och som gav honom en karamell berättade han om i någon av alla sina böcker. Problemet uppstod när hans mamma läst vad han skrivit och sade: ”Vad är det för rövarhistorier du berättar! Det där ärret i pannan fick du långt senare i en fotbollsmatch på skolgården. Jag tyckte att det borde sys men din pappa tyckte att ett litet ärr i pannan inte misspryder en modig krigare. Så såret blev aldrig sytt.”
En annan som återkommer till sina minnen är konstnären Maria Miesenberger, för övrigt en av mina favoriter, hon visar på minnets fragmentisering och tidens nedbrytande verkan. I den senaste utställningen finns en väv föreställande en hjärna – och recensenten, Sebastian Johans, skriver i Dagens Nyheter: ”Det är här minnet förvrängs. Det är här tiden bryter ner våra bilder. Det är här vi hittar ändlighetens källa.”
Ibland dyker minnen upp som gubben i lådan. Kanske vi drömmer, onda eller goda drömmar, kanske vi ser ett fotografi, kanske någon berättar en historia, kanske får en plats eller en lukt eller en melodi oss att erinra.
Om vi accepterar att våra minnen förvrängs, blir då förvrängningen bättre eller sämre med åren? Som svar på den frågan skulle jag vilja säga: Det beror på vad den har gjort med oss – och sedan som vuxen – hur vi hanterar den.
Men ingen kan ta ifrån oss rätten att minnas och vara nostalgiska. På gott och ont. Så är det bara.
Många är filmerna om ikonerna under folkhemstiden, ta bara Palme, Monica Z, Astrid, Unga Astrid, Schein, Taikon, Borg, Gösta Ekman, Bergman, Ted Gärdestad … Det som är märkligt med dem är att dessa personer inte var typiska för folkhemmet, den som jag brukar kalla den rätlinjiga perioden, de stack ut och hamnade ofta på tvärs med samhället. Och vi andra, vi fick i alla fall Sprätten satt på toaletten, en antikapitalistisk barnbok av Annika Elmqvist som utkom 1970 och väckte stort rabalder. Låt mig citera en liten bit: Sprätten satt på toaletten och när han gick därifrån rann bajset ut i ån …
Ändå är personerna så viktiga och själva tiden …
I dokumentärfilmen om Hasse och Tage finns många stillbilder och korta amatörfilmklipp, filmen bygger på dem, på vänner och barn som minns – samt Jane Magnussons berättande röst. ”Ett sagoboksland som bundits ihop av Hasse och Tage”, säger hon bland annat. Och Göran Greider talar om ”folksjälen”. Vi författare vet att berättelsen förändrar det mesta, till exempel det som är ganska trist blir någonting märkvärdigt om det förekommer i en bok eller en essä eller, för den delen, i en film.
I Husmoderns död (2014) skriver Sara Danius (salig i åminnelse) om Roland Barthes som i Det ljusa rummet (1980) talar om sin fascination för fotografiet. Han menade att fotografiet skiljer sig från andra verklighetsproducerande bilder som måleriets och filmens … fotografiet är en förevigad tillfällighet, ett stycke verklighet och utskuren tid.
Sara Danius skriver också om filosofen Gaston Bachelard som i sin bok om rummets poetik från 1958 menar att vi alltid bär med oss det tidiga rummet, ”det första rummet är inpräntat i oss som en gåtfull text … det är en grundval för allt vi läser och skriver”. Jane Magnusson är född 1968, hennes tidiga rum bör finnas någonstans i början av 70-talet. Hade vi fått en annan berättelse om hon exempelvis varit född på 1980-talet?
Ronnie Sandahl som är mycket yngre (född 1984) och som skrev manus till filmen om Björn Borg upplever folkhemmet som trist, grått och lite rörande (DN 25/10 2019). Han säger själv i samma artikel att han lekte med tanken att Björn Borg skulle vara den perfekta representanten för den folkhemska paradoxen: att bli så fri att man blir ensam.
Förvisso färgar Jane Magnussons positiva kommentarer synen på 1960/70-talets samhälle och alltså på filmen om Hasse och Tage. Men tänk om folkhemmet inte var så inkluderande som det framställs i filmen. Det var ju definitivt ett klassamhälle och det främmande, minns till exempel ”negern”, var otäckt, men tiden var överblickbar. Det kom att finnas, två tevekanaler, båda SVT, ett och två (som startade 1969), vilket jag tror var oerhört väsentligt, och framtidstron, den var förstås oövervinnerlig.
Hasse Alfredson dog 2017 men Tage Danielsson dog redan hösten 1985, i februari året därpå mördades Olof Palme. Ibland betraktas de två senare som våra pappor. När kärnkraftsolyckan briserade i Harrisburg, 1979, hade de sina duster, Tage och Olof, men inte så många före dess. Och det antyds i filmen att folkhemmet dog med dem.
Det anser inte jag som menar att folkhemmet dog redan 1973 med den stora oljekrisen. Det var nämligen då vi förstod hur påverkbara vi var av den stora världen, somliga begrep att folkhemmet med sina imaginära murar inte kunde skydda oss.
1973 steg oljepriset i USA med 400 procent. Arabländerna gav igen, det vill säga – alla som försvarade Israel skulle få se på annat. Då var det mycket nära ett krig. Och politikerna slogs för att kunna behålla den tekniska och ekonomiska utvecklingen, så även Olof Palme. Det var så användandet och diskussionen om kärnkraften kom igång. Minns ni förresten husen som byggdes på 70 – talet, de små fönstren – till exempel. Energibristen var påtaglig och husen skrek om att här skulle det minsann sparas!
Trots att folkhemmet i stort sett mådde bra, trots att vi redan 1974 fick föräldraförsäkring med pappamånader (gissa om omvärlden såg på oss med förvånade ögon), trots att vi i det lilla landet Sverige hade idrottsliga storheter som Ingmar Stenmark och Björn Borg, att ABBA med Waterloo vann melodifestivalen (men både gruppen och själva festivalen betraktades då av många som de värsta tecknen på kommersialism), trots att USA:s president, den förhatlige Richard Nixon, var tvungen att avgå eftersom han ljugit om Watergate, att svenska kvinnor tjänade egna pengar, alltså jobbade, att daghem åt alla barn snart skulle vara en sanning och, inte minst, fick vi 1974 års kulturpolitik – av största vikt för oss som befann oss inom kultursvängen.
Trots allt detta var det ändå priset på oljan, omvärlden, som bestämde hur våra liv skulle gestalta sig.
Ändå är det sällan folkhemsnostalgikerna talar om påverkan utifrån, det är snarare som om livet i den gemensamma famnen var skyddad från världen. Och det är sant, vi som var med 1973, 74 kunde inte förstå konsekvenserna eller sambanden, men några år senare kunde vi – om vi ville – se.
…
Och varelsen med igenklistrade ögon
som vill gå mitt i forsen medströms
kastar sig rakt fram utan att skälva
i en rasande hunger efter enkelhet.
(Ur ”Älven” av Tomas Tranströmer – finns på Stockholmpalaverns hemsida)
…
När Elfriede Jelinek menar att Svenska Akademien gjorde rätt som gav förra årets nobelpris till Peter Handke motiverar hon sig så här: När alla andra springer åt ett och samma håll ska konstnären stå ensam i det motsatta, det är inte bara hennes rättighet, utan hennes plikt. Var det så Tranströmer tänkte när han skrev Älven? Att man som konstnär inte bör stå mitt i strömmen, inte springa åt samma håll. Och är det detta Sverigedemokraterna tänker på när de har blivit så kulturintresserade? Nej, nu var jag både elak och förutsägbar. Kanske är det så att folkhemsnostalgikerna längtar efter enkelheten, efter den svart/vita förklaringen. Då blir det enkelt i så fall att påstå att folkhemmet dog med Tage Danielssons engagemang och Olof Palmes krångel med kärnkraftsomröstningen, de tre alternativen alltså. Dessa stackare bar alltså folkhemmet på sina axlar, de två – som om deras axlar skulle ha hållit för det!
Sverigedemokrater och andra nostalgiker talar ofta om folkhemmet som en drömtid, att tiden har gått, att världen har kommit till oss i form av exempelvis kriser, krig, Internet och Globalisering, tycks inte vålla dem bekymmer. Vi ska ändå tillbaka till något som inte ens fanns när det begav sig. Detta något som anses vara förlorat är uppenbarligen någonting som man vill vinna tillbaka. Men för en folkhemsnostalgiker – vad skulle det vara som man vill vinna igen?
Konformismen, radikalismen, socialdemokratin, fackets inflytande, fattigsveriges omvandling, kolet, oljan, ”negern” … kanske den samstämmiga makten. Om alla tycker ungefär likadant blir det ju lättare att leva och styra.
Det finns andra som hatar allt tal om folkhemmet, hatar konformismen och det som de anser vara den kommunistiska eran, hatar socialismen (som för dem är nästan samma sak som kommunismen) – trots att Olof Palme, en i det här sammanhanget helt vanlig politiker – ansåg sig höra till socialismen – bara den var demokratisk. Dessutom var nästan 50 % av Sveriges befolkning Socialdemokrater på sextiotalet. Det var alltså inte fult att vara till vänster och bland vissa av oss en självklarhet – till exempel för Hasse och Tage, alltså han Danielsson, han som skrev Karl-Bertil Jonssons julafton.
Susanna Alakoski skriver i Dagens Nyheter den 23 december 2019:
”Karl-Bertils omtanke om de fattigaste ligger inte längre i tiden, nämligen att ge till de arma och ta från dem som har mest, när socialtjänst och arbetsförmedling ska säljas ut till de som vill tjäna pengar på oss, när privata sjukförsäkringar gör gräddfiler möjliga.”
Det är hennes version men sanningen är att i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var ett fåtal med i KFMLr eller tyckte om Mao eller Stalin. De flesta var klokare än så, de var som sagt antingen socialdemokrater eller, som exempelvis Carl Bildt, borgerliga. Och det gick absolut inte lika vilt till i utkantslandet Sverige som i exempelvis Frankrike. Vi var många som trodde på rättvisa, en hel del unga var marxister och många av oss trodde dessutom på Kuba. Det var dumt av oss och visar på vår naivitet. Men vi trodde på oss själva och vi ville väl.
Så här sjunger The Beatles i låten ”Revolution” från 1968:
You say you want a revolution
well you know
We all want to change the world
You tell me that it’s evolution
well you know
We all want to change the world
but when you talk about destruction
Don’t you know that you can count me out
…
Well you know
You better free your mind instead
But if you go carrying pictures of chairman Mao
You ain’t going to make it with anyone anyhow
…
Bengt Kristensson Uggla skriver i Slaget om verkligheten: ”På samma sätt som … det är både möjligt och fullt legitimt att berätta olika historier om ett och samma händelseförlopp, så lever vi alltid med multipla identiteter och har att hantera en mängd olika roller, ett förhållande som i sin tur inverkar på våra historiekonstruktioner.
… historikern ska inte bara förstå, utan också måste förstås, i linje med devisen om att man innan man studerar historien alltid först måste granska historieskrivaren.”
Tove Lifvendahl skriver i Svenska Dagbladet (10/11 2019 – på Fars dag): ”… den danske författaren Henrik Pontoppidan(1857 – 1943) sade: Man kan inte vara nog försiktig i valet av sina föräldrar.” ”Det gäller särskilt de moders – eller fadersfigurer som man har möjlighet att välja själv, förebilder, ledstjärnor, folkvalda. På oss som upphöjer ankommer därför att veta: vad söker vi?”
Hon fortsätter:
” … i ett besviket läge är det inte ovanligt att falska minnesbilder och försåtlig nostalgi uppstår. Visst var det väl bättre förr? … Men när man försöker minnas konkret vad det är man saknar och vad som skulle ha legat i påsen då som inte går att få nu – blir det svårare.”
Och så säger hon följande: ” … Att lägga nutida tolkningsramar på det förflutna är vanskligt.”
I slutet av artikeln återkommer hon: ”Gör man missbedömningar när man läser historien, riskerar man att efterfråga fel svar framåt. Var det Hasse och Tage och Olof som gjorde det, i så fall kan bara jakten på den stora landsfadern göra Sverige great igen. En slutsats som jag tror är vansklig.”
Det har gått 46 år sedan 1974 – en lång tid och så mycket har hänt. Vi har fått Internet, globaliseringen är ett faktum, Sverige har gått med i EU, vi har, eller har haft, en betydande invandring, tal om integrationen och numera en debatt om allt hårdare tag, ett alltmer skrämmande hot som kallas klimatet och ett obehagligt virus, vi har just nu fokus på hälsan och miljön, på individualiseringen, på liberaliseringens död, demokratin, valmöjligheterna, på jaget och selfien och vi har det postmoderna, det poststrukturalistiska och många andra postsammansättningar.
Folkhemmet är en symbol eller en dröm – men för vad. Paul Ricoeur skulle kanske kalla symbolen för poststrukturalistisk. Jag läser Bengt Kristensson Ugglas tjocka bok om Paul Ricoeur: Kommunikation på bristningsgränsen. Ricoeur skriver om Freud och drömmarna och menar att en dröm är en symbol.
Folkhemmet är som en dröm men för vad? Kanske enkelheten, överblickbarheten, eller av en mamma eller en pappa, landsfadern/modern. Någon som vi kan luta oss emot i tron att hen ordnar allt, i varje fall det mesta.
Enligt Ricoeur (och Kristensson Uggla) döljer drömmarna något – ”döljer genom att visa och visar genom att dölja. Man skulle kunna säga att drömmarna kommunicerar en sanning genom att framställa en lögn. Man skulle också kunna säga att drömmen kommunicerar en önskeuppfyllelse som den samtidigt döljer.
Lyhördheten för drömmen och dess komplexitet innebär att det inte räcker att lyssna uppmärksamt – det blir också nödvändigt att kritiskt misstänka.”
Det är det vi håller på med här på Stockholmspalavern, att kritiskt misstänka vad drömmen om, i det här fallet, ett folkhem döljer. Därför trasslar jag mig in i Martin Heideggers Vara och Tid. Inte begriper jag särskilt mycket, uppriktigt sagt hur många av er förstår honom? Men jag fattar i alla fall att historien kan ha många betydelser och jag fastnar för betydelsen – det förgångna.
Heidegger skriver om detta: ”Denna betydelse ger sig tillkänna i uttryckssättet: det och det hör redan till historien, förgånget innebär här till att börja med, inte längre förhanden, men utan ’inverkan’ på ’nutiden’. Det historiska som det förgångna har förvisso också motsatt betydelse, när vi säger: kan man undfly historien. Här syftar historia på det förgångna, som likväl ännu har sina efterverkningar.”
Sedan fortsätter han: ”Det förgångna hör oåterkalleligen till en äldre tid, det hör till de dåtida händelserna, men kan trots det vara förhanden ’nu’, till exempel som resterna av ett grekiskt tempel.” Historien är alltså närvarande i nuet.
Om vi ska luta oss mot Heidegger hör väl vårt intresse för folkhemmet till det senare, om jag får jämföra gör jag det med att folkhemmet står för många av oss som ett grekiskt tempel, ruinerna finns kvar men för den skull: vet vi egentligen hur det såg ut?
Blir alltså inte med nödvändighet historien som sägs påverka vår tid en lögn, en dröm, en symbol? I så fall är vi i min värld tillbaka till Paul Ricoeur och Sigmund Freuds tankar om drömmen.
Jag citerar: ”Man skulle kunna säga att drömmarna kommunicerar en sanning genom att framställa en lögn. Man skulle också kunna säga att drömmen kommunicerar en önskeuppfyllelse som den samtidigt döljer.”
Lena Andersson skriver i sin krönika i Dagens Nyheter att Sverigedemokraterna har förstått att drömmen om folkhemmet handlar om det mjuka, om känslorna, om familjen, landsbygden och religionen, inte om hårdvaran, ekonomin, energin och tekniken, som Socialdemokraterna ofta för fram.
Nationalism fanns onekligen i folkhemmet, men den var någorlunda demokratisk och det var långt före EU:s, internets och globaliseringens tid. Det fanns till exempel ingen president Trump, ingen Brexit, ingen Bolsonaro, ingen al – Assad, Kina utgjorde inget hot och Sovjetunionen tjänade som avskräckande exempel.
Och landsbygden levde fortfarande på (nittonhundra)femtiotalet. Men jag kommer ihåg min pappa, han var kooperatör, och på sextiotalet chef för Konsum Jämtland. Antalet konsumbutiker som han beslutade att lägga ner erinrar jag mig inte, mer än att de var många, men jag minns skriverierna i tidningarna och mycket väl de hopklippta bokstäverna i hotelsebreven i brevlådan.
Det handlade om pengar förstås, då som nu. Både för kunderna som bilade till närmaste större ort och handlade i ett köpcentrum, och för cheferna som ansåg att lönsamhet nu var målet, inte rättvisan och solidariteten, begreppen som försvann då för både kunderna och cheferna.
Därefter kom apoteket, energin, vården, jobben, bensinmackarna, kiosken, biblioteket, tågen, stationerna, osv, och snart är det väl, gissningsvis, arbetsförmedlingens och socialtjänstens tur.
Men varför alls nostalgi, varför detta tillbakablickande? Var är den framåtblickande berättelsen? Var är utopin? Varför ser vi inte framåt? Kanske är det så att vi förväntar oss något hemskt av framtiden och därför måste blicka bakåt.
Publicisten och författaren Niklas Ekdal har uttryckt saken så här: ”Aldrig tidigare har mänskligheten levt så gott – och dansat så nära avgrunden.”
Hur ska vi göra för att åter bringa hopp?
Tack för mig!
Elisabeth Lindfors
Stockholmspalavern 